Valborg i Strandhagen 2022: Hallå vintern – här är vägen ut!
Äntligen var ordningen återställd – alla var där, kändes det som; Bygdekören från Ängelholm under beroendeframkallande och alltid lika vårstringenta ledning av Karl-Anders Knutsson (visst får man aldrig nog av ”Löken”). En till synes aldrig sinande tillströmmande skara tillropare och Valborgsvurmande Arildsbor såklart. Mats Mjörnemark, representant för byalagsarrangören, tillika styrelseledamot och – kommunikatören och/men FRAMFÖRALLT – den från Lerberget hitforslade estradören, våren-charmören, adressören, gymnasiedomptören och Höganäs Museum-entreprenören – Martin Severinson, vars tal och hyllning till den stundande och alltid lika hett efterlängtade årstiden, blev en alldeles särskild – och minst sagt tankeväckande – markör. På väldigt mångas begäran återger vi nu nedan – med emfas – Martins tal;
TILL VÅREN
Arildsbor!
Vänner
Bekanta
Obekanta
Och främlingar.
Varje dag är en come-back.
Och av alla come-backs är väl våren ändå den största av dem alla (?).
Den tid vi bleka nordbor längtar oss rödkindade till under årets kylslagna vila.
Våren bär främst av alla come-backens idé på sina vingar.
Den är i princip uträknad.
Helt enkelt borta.
Tillsynes förvunnen.
För alltid.
Inte riktigt som Tiger Woods eller Therese Alshammar.
Utan Större!
Viktigare.
Fullständigt avgörande.
För att nordbon ska fortsätta tro, orka och kämpa vidare på livets lilla slänt.
När den gör sitt inträde.
I Arild.
Våren är inte tyst.
Som varje come-back är den insvept i jubel.
Ett högt jubel vi erfar genom barnens tjut och fågelsången som sveper in oss.
Mer tystlåtet ringer jublet i våra sinnen genom ljusets kraft och doften av knopp och salt.
Det tysta är märkligt och vackert nog ofta mer öronbedövande i sig.
Ljudligare.
Mer påtagligt.
Och genomgripande.Än det som strömmar in genom våra trumhinnor.
Men om vi lystrar.
Skönjes också en annan come-back.
Den mullrar och skramlar.
Den talar om hårdhandskar
och tuffare tag.
I horisonten tornar mörka moln upp sig.
De förebådar nederbörd.
Men av vad är inte självklart.
Vi vet av erfarenhet att moln skingras.
När de lösts upp.
Av sin egen vikt.
Ofta har vi sett mörka moln skingras vid horisonten
Eller vid kommungränsen.
Här på näset tycks allehanda gudor hålla en vakande hand över habitatet.
Men näsets alla byar vet också att storm och nederbörd är en del av att existera.
Spelets regler.
På den här planeten.
Så också i Arild.
Många av oss har erfarit när stormar med full kraft slagit in mot land
och in i hjärtats inre rum.
Då har både skepp och inre harmoni gått i kvav.
Vad vi nu har att vänta vet ingen.
Vad vi däremot vet.
Är att vi alla spelar roll.
En mycket viktig roll.
Vad gäller Arilds framtid.
Vad gäller den här planetens framtid.
Vad gäller vårens grundläggande villkor för att få återkomma.
Att liv och mångfald
Får bestå.
Beror på dig.
Nog är det mycket att tänka igenom som människa.
Och inte blir det lättare av att det som ska tänkas igenom behöver en extra eftertanke.
Men om inte vi gör det, vem gör det då?
Och Om inte vi tar ställning, vem gör det då?
För vänner
Bekanta
Obekanta
Och främlingar
Det är synd om människan
Skrev Strindbergi teaterpjäsen ”Ett drömspel”
Det är förmodligen priset vi behöver betala för att det är så underbart
Att vara människa.
Och priset vi behöver betala om generationer framöver
ska få uppleva den ultimata come-backen.
VÅREN!
Stunden är kommen
Våren är här!
Låt oss jubla tillsammans