Valborg 2019 – Litet bål men desto större tal!

I sedvanligt värmande sångsällskap av allas vår Bygdekör under ledning av Karl-Anders Knutssons alltid lika stadiga hand, Byalagets ordförande Monica Oldsberg nu i intrimmad trådlös ljudanläggning och så då äntligen en poet – Anders Rönström – i talarpulpeten, Arildsbo och konstnär med ögon för Arild, förfäktandes våren såklart! Nedan, traditionsenligt och på väldigt mångas begäran återger vi Anders tal i sin helhet. Enjoy!

Tal till Våren, Valborgsmässoafton 2019 i Arild
Av Anders Rönström

”Kom, du min vän i skogen, kom vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen, Våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt,
evig är Vårens andedräkt.
Kom, du min vän i skogen, kom vid min sida sjung!” (Topelius)

Nu drömmer vi ljusa drömmar – nu är det Vår i Arild!

Stålblått hav med skum som diadem och ridå av blytung himmel, gråsvarta berg med livlös vegetation – allt byts ut mot ett färgspel i ultramarin, linblomsgrönt, umbra och ockra. Våren föder liv!

Bänken här vid Räddningsstationen känner igen alla de som satt här i fjol. Kvällstid njöt man av solens sista brandgula strålar från krönet på Kullaberg, och bänken värmdes allt längre ut på sommarkvällarna. Kära bänk – snart skall du åter värmas!

”Ruffen” vid hamnen får också liv. Där hörs glada skratt berusade av Våren – eller om det är av nåt annat mindre poetiskt. Det blir trångt och knytt. Jag övar på mitt kommande besök, med att hemma bo någon vecka under matsalsbordet.

Havet – andas tång och sälta och i vårsolen vajar blåstången frisk i skrevorna.
Glittrande speglingar kring småbåtarna vid bryggorna blir livligare och solreflexer leker tafatt mellan skroven. Båtar i plast och metall nojsar med båtar i klinker av ek. Men det båtar föga – ursäkta ordvitsen. En träbåt är en träbåt även om våren.

Solkatter kilar upp till krokus, slumrande liljekonvalj och syren i täpporna nere vid hamnen. Forsythian har varit primören i strålande gult. Magnolian och körsbärsträden slår ut i vita kaskader. Och så mandelblom – bara namnet låter Vår.
Koltrasten sjunger med, när klockan i kapellet kallar till helgsmål. Och Snogaliens uråldriga slänter upplevs mindre branta om Våren.

Våren är också kärlekens tid –

Känn blodet som bultar bak rodnande kinden
hör lärkor som drillar mot azurblå sky.
Och smekande, lekande solvarma vinden
när kroppar som spritter – var dag känns som ny.

Mitt hjärta likt kvigan som kesar i hagen,
blygt pojkarna bligar – var flicka är kär.
Med läppar mot läppar famnar vi dagen
och njuter av vällust ty VÅREN är här.

Långt fjärran från vinterns mörker och kyla
gul maskrosen lyser på åker och äng.
Ej längre hörs nordan kring knutarna yla
det spirar och knoppas i var blomstersäng.

Otaliga gånger jag sett detta hända,
miraklet känns större för varje år.
Visst vet jag att livet en dag ska ändas
men jord föder liv – det sker varje vår.

Och se – de röda klipporna på Nabben, som värms i allt djupare färg, i kärlekens färg – ett dejavue av fjolårets heta sommar. Badstegen har redan kommit i havet vid Klötet och undanflykten att ”stegen saknas” gäller inte längre. Nu är det modet som prövas – 11 grader!

Sommargarderoben plockas fram och man märker att shortsen har krympt under vintern –

Våren fullkomnas av de pastorala hagarna mot Skäret, där de betande fåren vandrar på vindlande stigar, som trampats upp av sina föregångare. Ja, på ett både sakralt och bokstavligt sätt följer släkten släktens gång. Precis så ”Härlig är jorden” om Våren! Och den känslan grusas inte av allt ont, som händer med vår arma jord.

För oavsett klimatförändringar, Brexit, Donald Trump och januariöverenskommelser infinner sig våren varje år och den bekymrar sig inte om vad som sker i den stora världen. Våren kommer till oss i den lilla, inre världen – ”klarare våren talar bättre vi den förstå”.

Och just i gullregnens månad –

”Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar” (Gullberg)

Så –
Låt ditt evoe bli: Våren har sin tid! Låt Våren ta sin tid. Låt dagen liksom kvällen komma sakta till dig. – Det säger dig Våren.

För vad går upp mot detta enda
att gripa dagen som bara finns en gång
Det som händer nu kan bara en gång hända,
gör dagens färd mot natten lång.

Vad är så speciellt med nuet?
Ett ögonblick har redan blivit då
På spiken har du slagit huvet –
Tidsbrist är vår ömma tå.

Vad är viktigare än detta enda,
det förnimbara som rör din själ?
Stunder som vid eftertanke blott kan hända –
Ta dig tiden! Låt den inte bli akilleshäl!

Varför är det så svårt att hinna?
Varför är det så svårt att hinna med?
Tiden går för den är satt att brinna.
Det är lätt att själv bli lågans ved.

Det uppenbara kommer alltmer med åren
någon viskar: ”att hör dé du
ta dig tid med Våren
för din bästa tid är nu!”

:::::::::::::::::::::