Som i de flesta andra historiebeskrivningar är perspektivet nästan uteslutande patriarkalt men med förhållandena och arbetsfördelningen i Arildsläge med fiske och sjöfart som huvudnäringar skapades en alldeles särskild social situation; männen på sjön under långa sammanhängade perioder ofta halvårsvis, och kvinnorna exekutivt kvar i så kallade vardagssysslor långt innan nyord som ”livspussel” och ”SGI” (sjukpenninggrundande inkomst) var uppfunna.

Det finns genom Arildshistorien ett lika imponerande som inspirerande galleri av starka, självständiga kvinnogestalter – som Johanna Svensson som 1910 vid makens avmönstring och hemkomst presenterade ”Villa Sjöhem”, det hus hon under hans senaste resa, låtit bygga på Nedre Glarhallavägen 5. Eller Petronella Brandt på Arildsläge nr 19 – morfars mor till dagens fiskare Björn Österling och Hasse Båge. Eller Jenny Andersson Tyge, som i över 40 år förestod Pressbyråkiosken på Stelebacken. Mer om dessa och alla andra längre fram men låt oss börja med två namn man fortfarande nästan dagligen stöter på; Cilla Banck och hennes namne och kusin Mor Cilla;

En liten gränd i dagens Arild heter ”Cilla Bancks gränd”. Går du gränden fram och ytterligare några tiotal meter österut på den anslutande vägen kommer du till Arildsläge nr 44. Där ligger nu ett hus uppfört 1996. Fram till år 1906 låg på samma plats ett annat hus, där den Cilla Banck bott, som gett namn åt gränden.

Det var hon som skrev den bekanta dagboken. Cilla var en ovanlig människa i Arildsläge – det kände hon själv och det tyckte hennes omgivning. Men samtidigt som hon i vissa avseenden var en avvikare ger anteckningarna i hennes dagbok oss ändå mycket om hur livet kunde gestalta sig för arildsborna i gemen.

Cilla levde under åren 1830–1906. Hon var redan som barn lite annorlunda. Hon berättar i sin dagbok, hur hon väckte uppmärksamhet genom att tidigt lära sig läsa och genom att redan som liten femåring vid ett husförhör läsa ur Tio Guds Bud. Här måste den lilla flickan ha väckt en viss uppmärksamhet. Cilla växte upp men gifte sig aldrig. Efterhand kommer hon att bo alldeles ensam i sin stuga.

Cilla Banck beskrivs som en kraftfull kvinna, som klarade sig själv genom att kombinera olika försörjningskällor. Hon fiskade i den mening som ensamstående kvinnor gjorde. De hade rätt att som ”förenäringar” skicka garn med fiskarna och få den eventuella fångsten. I arbetet ingick att se till att färdigt garn låg i sitt tråg nere vid båten, när fiskaren skulle ut och sätta. Och när båten kom in igen, skulle hon, som alla kvinnor, stå beredd att ta emot garnen för att ”lönna”, ”rinka”, skölja, ”bödda”, hänga upp garnen på ”steilorna”,”klöa” och i övrigt förbereda nästa dags fiske.

Cilla kom att bli församlingens ambulerande självlärda och oexaminerade lärarinna. I själva Arild bedrevs undervisningen hemma hos Cilla, men i de kringliggande byarna gick hon runt i de olika hemmen och undervisade barnen. Som ersättning fick hon ”tjugofem öre för var glytt och mad och dricka och husaly”. Hon blev också anlitad som läsare och skrivare av brev för den som inte själv kunde läsa och skriva. Brev var en viktig angelägenhet i ett samhälle där så många familjer hade fäder och söner i fjärran sjöfart. Ibland hämtade sjömännen också hem saker till henne från främmande länder. Så småningom skärptes dock kravet på utbildning hos lärarna.

En examinerad lärarinna, Eva Jönsson, anställdes med fast lön år 1879. Cilla miste detta arbete och måste ha sett sig nedvärderad. När fartyg strandade inom området för Arilds bärgarlag kunde det uppstå bärgningsvinster. Då hade även ensamstående kvinnor viss andel i detta. Under många år var Cilla ansvarig för kapellets skötsel. Genom fiske, trädgårdsodling i den lilla täppan, inkomster som lärarinna, brevskrivare och kyrkvakterska och genom lite strandningspenningar klarade Cilla sålunda av att försörja sig på egen hand.

Men Cilla såg inte främst till det krasst materiella. Hon avstod från en inkomst, som många fiskarfamiljer i Kullabygden alltifrån 1800-talets senare hälft skaffade sig genom att hyra ut rum till ”badgäster”. Konstnärer och författare och vanliga turister från överklassen kom till Arild för att vandra i naturen, måla tavlor och bada. De åt och drack och bedrev sällskapsliv på hotellen men bodde i fiskarstugorna. Inte så att Cilla inte kunde umgås med dessa utombyare. Hon tyckte visserligen att de var ett slags främmande fåglar, men hon pratade gärna med dem. Med värdighet och distans. Och hon höll inte inne med vad hon tyckte och tänkte. Det som skrivits om henne är resultatet av sådana möten.

Men hyra ut ville inte Cilla. Hon behövde i sitt lilla hus det rum, som kunde varit aktuellt för uthyrning, till sitt ”museum”. Cilla hade nämligen börjat att samla olika föremål, som hon fann intressanta. Det kunde vara välbekanta gamla allmogeting. Här var hon helt i takt med den framväxande hembygdsrörelsen till skillnad från sina samtida grannar, som såg sådant som skräp. Hon samlade också på exotiska utländska saker som sjömännen kom hem med från främmande land.

Cilla Bancks museum blev något av en sevärdhet för besökare i Arild men finns tyvärr inte längre kvar. Det skingrades efter hennes död år 1906. Tack vare bland andra författarinnan Elisabeth Hjelmqvist och den kända arildsbon och hembygdsentusiasten Klara Wijkander, som skrivit om Cilla Banck, vet vi ändå en del om vad museet innehöll. Föremålen och hennes kommentarer om dem berättar också om Cillas personlighet. Här återfanns exempelvis (med Cillas kommentarer inom parentes):

En tekanna, hemtagen från England av en sjöman (Den första i hela läget), en gammal plog (På jordlappen därute har di gått och trampat efter den här gamla plogen, och när jag tar i den så här, kan jag riktigt känna, att det är dagsens sanning. Jag tycker jag har tömmen om halsen också.), koppar, ljusstakar, trä- och stenkärl, en flaska med tång från Stilla havet, en flaskpost, (Sådant är inte lätt att skriva, och en kan undra hur det kändes i hjärtat. För det var Svenssons pojke, som skrev det, och han var bara nitton år. Då vill en nog leva. Jag har satt flaskan lite bakom det andra, för en blir ändå melankolisk, när en tänker på det. Här skulle en ju bli van vid sådant, men – jag är i alla fall glad, att jag inte har haft några glyttar på sjön.), en broderad kinesisk sidendräkt (Jag fick betala en hel hoper pengar för den, men den är liksom så död för mig. En kan inte tänka sig, vad det är för en som haft den på sig …), hennes egen dopdräkt (Jag kan stå och se på den till jag blir så rörder så tårarna vill fram. Jag var så liten när mor dog, så jag minns inte mycket, som hon har sagt, men nu tycker jag liksom, att hon talar till mig …), egendomliga stenar (… minnen från havsbotten … jag har suttit en hel dag i stickande storm och väntat på dom. Se, det händer ibland, att vågorna kastar upp sådana här fina stenar …), porträtt, små akvareller och andra målningar, vykort, Arilds första kaffekittel, skätteträn, gnidestenar, fågelbon från Indien, krokodilhuvud, sillrostare, snäckor, träpapegojor från Kanarieöarna, kalebasser från Chile, japanska kokkärl och ryska mjölkbyttor. Så roligt det hade varit om det museet blivit bevarat.

Cilla skrev alltså en så kallad dagbok. Men det som står i den är inte dagboksanteckningar i gängse mening Det är i stället noteringar som Cilla skriver när andan faller på och hon vill bevara sådant hon tycker är viktigt. Det kan gälla just timade händelser eller gamla minnen, livet i allmänhet eller speciella företeelser. Ibland gäller det fisket eller fruktskörden. Hon gläds över rimfrosten på träden en vårdag. Ett avsnitt handlar om hennes barndom och om släkten Banck. På många ställen återkommer sådant som hänt i kyrka eller kapell. Mycket handlar om präster, klockare och predikanter. Hon noterar folks religiösa sedvänjor. Ibland skriver hon av hela artiklar ur tidningar liksom sånger, psalmer eller bibeltexter.

Kronologi intresserar henne också. Det gäller sådant som hur gammal världen är eller hur tidigt och sent påsken kan komma. Hon funderar över hur många sol- och månförmörkelser det blir på 1900-talet. Hon skriver om tidmätningen förr i tiden – då när man i Arild hade solur i form av utskurna hack i fönsterkarmen. I dagboken finns också runorna och blindskriften nertecknade.

Hon avger en utförlig rapport om Oscar II:s besök i Arild år 1894, då kungen även besöker Cillas kusin, den kända krögerskan Mor Cilla. Olyckor och död speglas i anteckningar om förlisningar och tabeller över döda. År 1852 strandar ryska Concordia utanför Arild och besättningen omkommer. Liken begravs utanför Arilds kapell strax intill Cillas hus. Ett litet järnkors minner ännu om detta. Fartygets namnbräda hänger i Ruffen i hamnen.

Cilla antecknar att 41 arildsbor omkommit under hennes livstid, mellan åren 1830 och 1906. Vi får veta vilka hus som byggs. Hon kommenterar den första skilsmässan i byn. Vi får veta en del om gamla sedvänjor i fiskeläget. Samtidigt som hon var full av skrock och gamla berättelser, som hon gärna berättade, så är hon kritisk till det övernaturliga. (De trodde… De ville få mig att tro… I min barndom så var fåkunnigheten så stor ibland menniskorna…).

Dagboken och museet berättar om Arildsläge utifrån en fattig och enkel arildskvinnas perspektiv. Cilla delade andra arildsbors allmänna erfarenhet av vardagens knappa och osäkra villkor. Men hon skiljde sig genom sina ovanliga intressen också i viktiga avseenden från sin omgivning. En sommargäst beskriver henne sålunda: ”Kraftiga drag, klara genomträngande ögon, en hög rank figur”. Hon uttryckte sig ”kort, hårdt och kärnfullt” och hade ”stora, allmänna, opersonliga intressen”.

Sitt sista levnadsår skänkte Cilla en ljuskrona av mässing till Arilds kapell. Hon dog den 17 september 1906 och fick sin grav på Brunnby kyrkogård. Det finns ingen gravsten över henne, och kyrkogårdsförvaltningen känner inte till något om hennes gravplats. Men framför altaret i S:t Arilds kapell hänger ljuskronan och påminner om Cilla och hennes liv i Arildsläge. Inskriptionen lyder: Minne till S:t Arilds kapell år 1906 av Cilla Banck.

PS Alla samvetsgranna, kalenderbitande läsare har förstås för länge sedan konstaterat att trots att det här inledande människoödet mest kom att handla om Cilla Banck, är ingressbilden överst helt korrekt och faktiskt en detalj ur ett porträtt föreställande Cillas namne och kusin Mor Cilla målat av Nathanael Beskow 1891. Rätt ska alltid vara rätt DS