Sverigeunik flora men några objudna
Många djur- och växtarter som inte klarar sig någon annanstans i Sverige finner man här. Kullaberg och dess gynnsamma mikroklimat har visat sig vara hemligheten bakom överlevnad och till och med förökning. I området finns bland många andra exempelvis den nyligen upptäckta danska stensötan, Polypodium interjectum. Andra sällsynta och värmegynnade fröväxter här är backfryle, rosenlök och minst tre andra lökarter. Men – här finns också några objudna gäster…
Parkslide (Fallopia japonica)
är en växtart i familjen slideväxter från Japan. Den är en storväxt, flerårig ört som på många håll i Europa etablerat sig som invasiv art som är aggressivt växande och svårutrotad. Den kan bli tre meter hög, lika stor som sin nära släkting jättesmide och kan lätt bli en mardröm för husägaren. Den sprider sig ohämmat och dolt under jorden och kan tränga upp där man minst anar det. Rötterna kan tränga in i byggnader, i vattenledningar och genom asfalt. Utlöparna kan ta sig långt, som under angränsande vägar. Problemen den kan ställa till med är så omfattande att hus kan tvingas rivas och jordmassor ner till flera meters djup måste forslas bort och deserteras.
Parkslide är snabbväxande, som sagt och bildar täta bestånd som tränger ut inhemska växtarter och förändrar därmed hela ekosystem. De stora bestånden begränsar också i flera fall möjlighet till markanvändning. I Sverige är den hittills inte särskilt uppmärksammad trots att den redan idag utgör ett mycket kostsamt problem för enskilda markägare. På andra håll i EU är den desto mer uppmärksammad och på flera håll är det svårt att sälja hus eller mark med parkslideförekomst. I Storbritannien måste du vid försäljning av tomt eller hus ange om du har parkslide. Om så är fallet kan banker neka dig lån och mäklare undanber sigditt objekt.
Bekämpning: Små bestånd eller enstaka plantor av parkslide kan grävas upp med rötterna. Växtavfallet måste tas om hand för att undvika att nya skott skjuter upp. Parkslide sprids med underjordiska utlöpare men även små delar av rotskott kan bilda plantor. Växtmaterialet får därför inte komposteras, eller på annat sätt lämnas i vatten, skog eller mark, eftersom det innebär stor spridningsrisk. Transportera inte parkslide på ett sådant sätt att den riskerar att spridas, som på öppna släp.Vid rotkapning finns det en risk att nya skott skjuts, därför måste det göras ett flertal gånger per säsong under ett antal år. Hela växten måste destrueras för att förhindra spridning.
Gräver man bort bestånd måste man vara mycket noga med att all jordmassa följer med, annars bildas bara fler plantor Större bestånd och sådana som funnits på platsen under några år har med stor sannolikhet bildat långa och kraftiga rötter och utlöpare. Dessa bestånd är betydligt svårare att bekämpa. Den går att gräva upp, men dåmåste man ofta ner till 3–5 meters djup för att få med allt och med flera meters marginal i alla riktningar. Sju meters säkerhetsmarginal använder man i Storbritannien.
Bestånd av parkslide kan också täckas över med skyddande duk, helst i flera lager. Duken måste sedan ligga kvar i flera års tid, och då det är få som har detta tålamod är metoden inte helt beprövad. Tänk på att lägga ut duk flera meter utanför det befintliga bestånden. Många frustrerade husägare rapporterar att de testat ”allt” utan att få bort parkslidet och därför även testat kemisk bekämpning. En kombination av bekämpningsmetoder är troligtvis det mest effektiva. Oavsett hur man gör för att bekämpa parkslide så räkna med att man återkommande under flera års tid måste vara aktsam på nya skott. Har det gått så långt att växtens rötter trängt in i ledningar, husgrunder eller dylikt, så kan ännu mer drastiska metoder vara av nöd. (Källor: Naturskyddsföreningen och Wikipedia)