Webers Café har utgjort en viktig samlingspunkt för arildsbor och utombyare alltsedan 1926. Vi låter arildsflickan Ragnhild Norgren-Kemi (syster till Alice) berätta om sina minnen från Webers:

”Äkta kaffe serveras!” Så löd Webers slogan långt in på 50-talet, så länge att äkta kaffe blivit en självklarhet både på caféer och i hemmen. Kaffe var ju det livsmedel som var belagt med ransoneringskort allra längst efter kriget.

Under krigsåren och närmast därefter var nästan alla livsförnödenheter ransonerade genom ett kupongsystem. Jag minns, att när man som barn skickades till affären, var det viktigare att ha med sig ransoneringskalendern än börsen. Och tilldelningen var njugg. Att vi barn skulle bjudas denna ädla dryck, tillagad på de få och dyrbara kornen var helt uteslutet. Vi drack nåt som hette Ovomaltine och det var jättegott! Undrar just om det finns kvar? Nog var det befogat av Dahlströms att tala om att man serverade äkta vara. Många caféer fortsatte länge med att tillsätta ”surr”.

Källarmästarparet Inga-Lill och Lennart Dahlström var arbetsamma och driftiga företagare. Allt bröd bakades av Inga-Lill själv och Lennart stod för spettekaketillverkningen. Utbudet kompletterades i början på 50-talet med våfflor och dessa blev en succé. En krona kostade våfflan och 1,25:- med grädde. Webers blev ett utflyktsmål för hela nordvästra Skåne. Hela parkeringen (som idag är busshållplats) var smockfull av bilar på söndagar och framåt eftermiddagen fanns inte en ledig stol vare sig inne på caféet, på terrassen eller i trädgården.

Många flickor och kvinnor i Arild har varit servitriser på Webers. I källaren stod Astrid Johansson och gräddade våfflor så järnen glödde och Ester Kristiansson skötte om disken. Inga-Lill stod i butiken och tog emot gästernas beställningar, Dahlström själv skötte om kaffebryggningen och i mån av tid gick han runt bland gästerna och var bara sådär allmänt trevlig som man ska vara för att lyckas i affärer.

Redan i mitten på 40-talet, efter kriget, började Webers att blomstra. Här ordnades dans ett par kvällar i veckan och var säkert ett välkommet avbrott i tristessen för de militärer som var förlagda på Nabben. Lv 4 i Malmö hade länge en förläggning här. På dagarna kunde vi ut över Skälderviken se flygplan med efterföljande korvformad ballong som skulle prickskjutas med kanoner från Nabben. Vi tyckte det var väldigt spännande att följa det hela och se om ”dom kunne romma” (träffa).

Senare utökades Arilds nöjesutbud. Sommartid var det något på Webers varje kväll. Här ordnades allsång och frågesport, ibland kom Hector el Neco och trollade inför våra förundrade ögon. Hur han bar sig åt har jag än i denna dag inte kunnat förstå, han var fantastisk! Och så var det dans, flera kvällar i veckan. Charlie Johnssons orkester stod för musiken (med den äran). Johnsson själv fungerade på dagarna som någon slags allt-i-allo på Webers. Bland annat var han Dahlström behjälplig med att bygga en minigolfbana i Klötet. Denna blev väl ingen större succé och förföll ganska snart. Platsen används sedan länge för midsommarfirande.

Tidigare igen firades midsommar på platsen mellan Julia Lundgrens och Webers. Där var på denna tid en stor gräsplan. Här dansades det kring midsommarstången och när vi kommit till ”Karusellen” kom alltid Dahlström och kastade ut en hel låda 5-öreskola som vi sprang efter som små tokar för att hitta så många som möjligt. Undrar om ungar idag ens skulle böja sig ner för en kola! Jag tror inte det.

Det var roligt att gå upp till Webers och titta på när de dansade. Själva var vi alltför unga för dylika nöjen, vi var helt nöjda med att titta, och det kunde vi sysselsätta oss med hela kvällen. Vi stod på rad på de smala avsatser som omger trappan och så turades vi om att få stå först för vi måste ju titta på ”trummisen”. Han var så himla snygg tyckte vi flickor och vi förundrades över att trummisar alltid var så snygga. Ibland tyckte vi att h a n hade tittat på just någon av oss och så diskuterades det vem han tittat mest på. Tänk vad unga flickor kan inbilla sig i sin drömvärld.

När det samtidigt var dans på Hotell Arild var vi tvungna att också hinna dit för att kolla. Då stod man uppe bland ”furet” och hade en strålande utsikt över både orkester och de dansande. Om det var Herbert Frosts orkester var det extra intressant för här fanns också en trummis som var föremål för våra heta känslor. Så småningom blev det en bit in på 50-talet och vi blev så pass vuxna att det blev tillåtet att få delta i dansen. Det var helt nödvändigt att beställa bord för att få plats.

Dansaftnarna på Webers var populära och välbesökta, men glöden i våra heta känslor för trummisar falnade vartefter åren gick. Webers och paret Dahlström har betytt mycket för Arilds nöjesliv, särskilt under en tid då utbudet inte var så stort. Kanske hade vi också en bättre förmåga att uppskatta?”

Bilden visar ett utsnitt ur midsommardans någon gång under 1940-tal på den vid denna tid gräsbevuxna planen mellan Julia Lundgrens och Webers som sedan den tiden varit något av navet i samhällets nöjesliv.