Royal Seahorse Yacht Association

S.S. Sjöhästen har stolta anor. Så när som på Arilds Fattigkassa är föreningen den äldsta i Arild. Till detta kan läggas att Sveriges absolut första Optimistjolle sjösattes i Arilds Hamn 1956. En god vän till Paul Elfström, / presentation /, hade haft en sådan med sig från USA och byggsatser började tillverkas i Danmark. Arildsbon, seglarentusiasten och formgivaren Erland Holmström köpte en och byggde själv 12 år gammal Sveriges första Optimistjolle. Namnet kommer från den ursprunglige beställaren som var föreningen ”The Optimists” en internationell välgörenhetsorganisation för ungdomar i USA.

Denna ersattes så småningom av OK-jollen S3 som också var en raritet. Vid kappsegling i Svanshall kom S3 vid starten för styrbords halsar och blev allvarligt nedseglad av snipan Svanen som kom för babords halsar. S3 fick klyvarbommen rakt igenom seglet och ett djupt jack i bordläggningen midskepps men höll sig precis flytande. Vid efterföljande protestsammanträde förklarade Svanens skeppare att den där jollen kom så väldigt snabbt att hon var omöjlig att se.

Nästa båttyp som fick sin Sverigepremiär i Arild var Fireball byggd och presenterad av / presentation /, Calle Warfvinge. Detta blev också en av huvudorsakerna till att S.S. Sjöhästen valdes att arrangera de Europeiska Mästerskapen 1971.

Seglarskola har anordnats nästan varje år och uppskattningsvis har 600 ungdomar lärt sig seglandets konst på Skäldervikens krävande vatten. En av dessa, Arildssonen Lennart Nilsson, seglade 12:an Sverige första gången Sverige var utmanare i Americas Cup. Seglingarna gick då på hemmabanan utanför Newport Rhode Island. Med som supporter var även Jan Eriksson.

S.S. Sjöhästen upptogs som medlem i Svenska seglarförbundet 1960 och från det året anses föreningen också formellt grundad. Men allt började långt innan dess, som sagt. Anders Nordström, en av de ursprungliga initiativtagarna och tillika segelsällskapets kassör de första 10 åren – när Sjöhästens internationella seglingsarrangemang satte Arild på världskartan – berättar nedan frejdigt om hur allting egentligen gick till – mycket nöje!

De första åren – en historisk återblick

”Hjärtligt tack för Edert brev av gårdagen med inneliggande postremissväxel å kr 400:- utgörande full likvid för snipan. Tyvärr ser det ut som rorkult och dragg icke är möjliga att skaffa fram. Jag kan hälsa från båten som jag såg i söndags. Holmberg hade gjort den fin och skulle sätta den i vatten”

Detta brev innebar att mina syskon och jag år 1952 blev ägare till en 15 fots snipa som döptes till CANKARI, initialerna i våra förnamn. Säljare var Sven T. Kjellberg, chef för Kulturen i Lund och sommarboende i Arild.

Vi hade seglat i Stockholms skärgård med familjens skärgårdskryssare och kunde den speciella terminologi som gäller ombord på en båt: se upp för gippen, fall av, skota hem, klart för vändning, vi slår etc.

Att segla snipa i Skälderviken var helt annorlunda än segling i Stockholms skärgård. Vi hade hört om de farliga kastvindarna från Kullaberget, de tidvis kraftiga strömmarna och den höga sjö som det öppna havet orsakade. Det var viktigt att ha tillräckligt med barlast och att segla med lösa skot när vinden tog i.

På 1950-talet användes de flesta sniporna för yrkesfiske. Bland de första att ”nöjessegla” med snipa i Arild var Jan Clifford med båten Wai-Wai-ka och Olle Jönsson med JIGO (också med familjemedlemmarnas förnamnsinitialer).

År 1954 var det premiär för seglingstävlingar i Arild. Arrangör var Arilds gymnastik- och idrottsförening. I hamnbassängen ordnades simtävlingar. Båtarna seglade en triangelbana med start och mål utanför hamnpiren. Radiohandlare Gunnar Gunnarsson från Nyhamnsläge skötte speakerjobbet och testade högtalaranläggningen i god tid före start: itta tvåa, itta tvåa jag provar!

Seglingarna dominerades i klass 1 av Svanshallssniporna Capella, Svanen och Maria Galante. I klass 2 fanns bland annat Rania från Nyhamnsläge. Bästa Arildsbåt blev Wai-Wai-ka med Jan Clifford. I minsta klassen fanns Ingun med Lennart Bergman från Arild. I samma klass seglade även lilla Ejdern som på grund av starka strömmar hade svårt att komma över startlinjen. Jag och min gast Björn Berlin hade också problem med strömmarna och kom i mål när prisutdelningen på WEBERS redan hade börjat.

År 1956 kom den första Långedragsjullen, så kallad J-10 till Arild. Den var byggd på Johan Lindströms varv i Borstahusen. Ägare till båten, som döptes till Bel-Ami var Staffan Hedqvist. Staffan var en av förgrundspersonerna och eldsjälarna i Segelsällskapet Sjöhästen under de första åren och bidrog till att det i slutet på 1950-talet från samma varv beställdes ytterligare fyra snarlika kölbåtar nämligen familjen Nordströms CANKARI, Jan Erikssons COQ d’OR, Per Arlocks IOR och familjen Warfvinges IAN.

Intresset för segling var nu ett faktum. De nya båtarna behövde gastar och snart var vi många som samlades vid hamnen för att planera dagens segling. Vi seglade längs ”berget” och hittade platser att lägga till vid. Vår favorithamn döptes till RSYA:s Yachthamn. En sjöhäst målades på en klippa och finns alltjämt kvar. RSYA stod för Royal Seahorse Yacht Association och till detta illustra sällskap vann bara särskilt utvalda inträde! Bland medlemmarna kan nämnas Staffan Hedqvist (ordförande), Anders Nordström (kassör), Björn Berlin, Hans Andersson, Hans Tjoppen Levander, Jan Bolle Eriksson, Rickard Nordström, Christian Preisler, Per Arlock, Björn Eriksson, Krister Esbo, Bröderna Stefan, Helge, Erland och Kristoffer Holmström, Katarina Nordström och Malin Esbo. Det officiella namnet blev så småningom Segelsällskapet Sjöhästen. Namnet hade sitt ursprung i en förening som Staffan Hedqvists pappa Tage varit med om att starta i Stockholms skärgård.

Vi deltog i de årliga seglingstävlingarna som anordnades i Svanshall, Nyhamnsläge och Arild och gjorde långseglingar till Hallands Väderö, Torekov och även till Danmark. Åren 1958 och 1959 var målet Båstad och tennisveckan. Clubblazer och vit skjorta låg inplastade under fördäck . Vi skulle ju gå på Strand som dansrestaurangen då hette. Vi var de enda gästande båtarna och kunde tillaga våra måltider på hamnpiren med spritkök. Numera ligger lyxyachterna mycket tätt i Båstad hamn under tennisveckan och det kostar tusental kronor att ligga förtöjd i hamnen!

1960 arrangerade Sjöhästen för första gången segeltävlingar. Detta blev också det år som Segelsällskapet Sjöhästen ansågs grundat. Enligt lokalpressen genomfördes tävlingarna i perfekt regi: ”…konstnär Tage Hedqvist tjänstgjorde som trevlig speaker för seglingarna. Så slöts årets sommarspel med dans på bryggan i den vackra sommarkvällen”.

1961 deltog även optimistjollar, de flesta från Viken. Tyvärr blev alla utom två diskade då de missade att runda båten vid vändpunkten! I samband med seglingarna ordnades med diverse aktiviteter på landbacken. Vi hade lotterier med kaffe och ål, sålde glass och läsk och flickorna i klubben sålde festmärken med en sjöhäst. Lokalpressen hade reportrar på plats. 1963 skrevs följande: ”Ett trettiotal båtar i sju klasser ställde upp till start och avverkade den 6,5 sjömil långa banan. Mycket folk hade samlats på planen i hamnen, varifrån man kunde följa seglingarna. På kvällen hade man prisutdelning i samband med regattabal på Hotell Arild och prisutdelningen förrättades av miss Märke – den flicka som sålt mest regattamärken – fröken Lotta Palmstierna” (numera gift med finansmannen Anders Wall, förf. anm.)

1964 uppmärksammades Sjöhästarna i en längre tidningsartikel: ”Sjöhästen är deras stolthet. De bär den på magen, som ett stort svart emblem på tröjan, de har målat den på berget mellan Kullens fyr och Håkull, prytt bojar med sjöhästvimplar, tryckt sjöhästar på sina båtsegel och satt en liten metallsjöhäst i masttopparna.

– Vad är det som får ungdomar att längta till den fridfulla sommarbyn? Och jubla när Dagen A (Arild) äntligen kommer?
– Båtarna, hamnen, vattnet och kamraterna blir det enhälliga svaret.
Mikael Holmström är yngst (9 år) och blev medlem i sommar. Han kan det mesta om båtar och ger en detaljerad beskrivning på hamnens olika båttyper med ett skrattande och en smula föraktfullt tonfall.
– Jag får bara följa med ut i någon av de större båtarna som seglas av de garvade killarna, fnyser Mikael och tittar längtansfullt efter Plankans rödvita segel.
– Ah, det är mamma som är rädd!” (Mikael Holmström är numera välkänd journalist på Svenska Dagbladet – förf anm).

1964 blev Sjöhästen medlem i Svenska seglarförbundet. Kappseglingarna denna sommar innebar rekorddeltagande med 55 båtar. Centerbordsbåtar dominerade nu startfältet. Vi annonserade i ortspressen: KAPPSEGLING I ARILD IDAG KL 13.

Tack vare den skicklige seglaren och tecknaren Erland Holmström blev Sjöhästen snart känd genom att synas på diverse föremål. Vi lät trycka medlemskort, brevpapper, julkort, tygmärken, vimplar med mera. Vi var bland de första i landet med så kallade collegetröjor och T-shirts med så kallat flocktryck. Tröjorna beställdes från ett företag i Stockholm, CATCO. Företaget var ett av de första som finansmannen Jan Stenbeck startade i unga år!

Erland kom att göra många uppmärksammade tryckalster. Han utformade och skrev text till våra tävlingsinbjudningar och program. Han ritade en mängd affischer. En affisch fick ett ”silverägg” vid Svenska Reklamförbundets tävling 1966. Erland förekom senare i bland annat internationella seglartidskrifter med fantastiska illustrationer och han skrev en bok, ”Tekappseglingen”. Om männen, skeppen och kappseglingen från Kina till London år 1866.

År 1965 hade Segelsällskapet Sjöhästen 80 medlemmar. 25 segelbåtar var registrerade, därav 17 centerbordsbåtar och 8 kölbåtar. Många flickor var medlemmar, några med egen båt bland andra Louise och Christina Rydorff, Katarina Gill och Ia Warfvinge. Sjöhästens styrelse bestod av följande personer 1965: Stefan Holmström ordförande, Anders Nordström kassör, Staffan Hedqvist materialförvaltare, samt Jan ”Bolle” Eriksson, Per Arlock och Rickard Nordström.

Föreningen sköttes till fullo av oss ungdomar. Föräldrarna fanns i bakgrunden, stöttade, uppmuntrade och kanske oroade sig ibland! På kappseglingsdagen fanns dock några mammor i tombolor och försäljningsstånd och några pappor skötte speakerjobbet, bland annat Wolle Boris-Möller och Donald Larsson.

Vi var ett väl sammansvetsat gäng och ett protokoll från denna tid tyder på effektivitet:

1 § Anders N. sköter beställning av kaffe, ål och glass. 13 små och 7 stora ålar hämtas fredagen den 21/7 i Råå. 200 burkar kaffe levereras till Jan Eriksson. Lotter finnas hos Rolf Lundgren.

2 § Högtalare hämtas fredag hos Olsson i Ängelholm. Kontaktas av Olle Bernstaf.

3 § Stefan Holmström skaffar tillstånd att spärra av vägen.

4 § Rolf Lundgren ordnar startfartyg. Peter Lundh och Olle Bernstaf skaffar följebåtar. Salutpatroner inköpes av Rolf Lundgren.

5 § Besättningar i startfartyg och följebåtar bestämmes.

7 § Seglarbal å Hotel Arild söndag 23/7 kl. 20.00. Prisutdelning i Hotel Arilds trädgård 19.30.

Det var nu stor aktivitet i Segelsällskapet Sjöhästen och i augusti 1965 anordnade vi våra första stora tävlingar – svenska mästerskapsseglingar i båtklassen 5-0-5. Drygt 30 båtar kom till start. Seglingsnämnden bestod av Staffan Hedqvist, Carl-Erik Warfvinge, Erland Holmström och Fredrik Boris-Möller. Chef för följebåtar Rolf Lundgren, slipchef Per Arlock, presschef Björn Berlin, festkommitté Jan Eriksson, Anders Nordström. Tävlingsexpedition Louise och Christina Rydorff, Charlotte Hegardt och inkvarteringschef Per-Anders Malmgren.

”I strålande sol och 5–7 sekundmeters bris inleddes på torsdagen SM för 5-0-5 i Arild. Dagens fält, som också räknade 5 danska båtar, var synnerligen jämnt. Det lovar spänning och fart idag, då första och andra start i internationella svenska mästerskapen går”.

Vi fick mycket beröm för arrangemangen. Seglingstidskriften ”Till Rors” skrev bland annat följande: ”Tävlingarna blev en verkligt stor framgång för både klassen som sådan och för det arrangerande sällskapet, S.S. Sjöhästen, vars unga manskap med bravur klarade av de flesta problemen. Man skulle önska att några av våra storklubbar hade skickat ned representanter till Arild, där de kunnat få se hur seglingar skall skötas. Tillräckligt antal lämpliga följebåtar med radioförbindelse ombord, högtalare på land där publiken hela tiden informerades om ställningen, mängder av villiga händer som bar upp och ned båtarna, välordnat sekretariat där besked alltid kunde erhållas, är några av de saker som etsat sig fast i minnet.

– Med Arild har man funnit ett idealställe och det skulle vara trevlig att exempelvis se ett SM för FD där nästa år.”

Under årens lopp inträffade flera dramatiska kappsejsningar. I juli 1958 var Arildsborna Olle Jönsson och Håkan Andersson på väg till tävlingar i Nyhamnsläge. Båten kantrade utanför Solviken vid Mölle. I tidningen stod bland annat följande: ”Som tur var iakttogs haveriet från flera håll och de nödställda såväl som båten kunde föras in till Mölle hamn. Haveriet förklaras bero på att ynglingarna hade för mycket segel och båten slogs ned av den hårda vinden.”

I augusti 1959 sjönk Jan Cliffords båt Wai-Waika efter haveri utanför Kullabergs nordsida. ”Båtens ägare, stud. Jan Clifford, berättar att haveriet kom fullständigt oförberett och innan man visste ordet av låg samtliga i vattnet. De fyra ombordvarande fick simma en sträcka på ca 600 meter, varefter de två männen tog sig fram till Arild längs det  otillgängliga berget för att skaffa hjälp. Båten låg på 25 meters djup. Grodmän från dykarklubben Delfinen, Helsingborg och Arildsbor lyckades efter ihärdigt arbete lokalisera segelbåten på bottnen. Grodmän gick ned och gjorde fast ett par wirar i båten, varefter man hissade upp denna till ytan och länspumpade den. Såväl segel som båten i övrigt var fullständigt oskadad frånsett att målarfärgen flagnat av efter den två dagar långa vistelsen på Skäldervikens botten”.

I augusti 1964 stod följande att läsa i Helsingborgs Dagblad: ”Två pojkar i Arild, bröderna Peter och Per-Anders Malmgren, 17 resp. 15 år, söner till hotelldirektör Ernst G:son Malmgren, var nära att få sätta livet till sedan deras båt under en seglingstur i Skälderviken kappsejsat.”

Nordvästra Skånes Tidningar (NST) skildrade dramat: ”En gäst på Webers i Arild hade bevittnat olyckan och rapporterade vad han sett till källarmästare Lennart Dahlström som på ett mycket rådigt sätt satte igång en omfattande räddningsaktion. Han larmade sjöräddningen, vilken i sin tur tog kontakt med Prins Bertil (passagerarfärja) vilken just passerat Hallands Väderö. Båten ändrade då omedelbart kurs och gick in i Skälderviken för att söka efter de nödställda. Hr Dahlström ringde även till fiskare vid Arilds hamn, varvid Johan Brandt och Nils Holm gick ut med sina båtar.

En stund innan herr Dahlström slog larm hade femtonårige Lennart Nilsson i Arild stått i backarna i Strandhagen och tittat ut över havet i en stor tubkikare som han äger. Han upptäckte segelbåten och såg i kikaren hur haveriet inträffade. Han rusade då ner till hamnen och lyckades förmå en sommargäst, doktor Ingemansson att gå ut med sin båt till assistans. Han var också den som först kom in med en av de räddade.”

Efter de lyckade SM-tävlingarna 1965 anmodades klubben att ordna SM för båttyperna Flying Dutchman (FD) och Flying Junior (FJ) år 1966. Tidningen NST var på plats och skrev bland annat följande: ”Arilds hamn erbjuder ett livfullt och färggrant skådespel dessa SM-dagar med ett myller av båtar, master och människor. In idet sista trimmas båtarna, segel och kläder torkas. Man blir ganska blöt att segla FD och FJ – många av besättningarna är till och med iförda grodmansdräkter. Någon har sagt, att skall man lyckas i kappsegling skall man ha god kondition, en god portion tur, gott huvud och gott om pengar.

Kanske är det dessa lovvärda egenskaper som lockat alla de brunbrända bikini-flickor, som tävlar med båtarna om uppmärksamheten i Arilds hamn dessa dagar. Fast många av besättningarna har ju också egna kuttersmycken med. Den som vill följa seglingarna bör förse sig med S.S. Sjöhästens tävlingsprogram, som är något av det finaste vi sett i den vägen, klart och redigt med många nyttiga upplysningar om tävlingarna och segelsporten i Kullabygden samt sist men inte minst med en grafisk formgivning som står på ett mycket högt plan.”

Tidskriften ”Till Rors” rapporterade också detta år från tävlingarna: Skådeplatsen för årets upplaga av svenska mästerskapen för FD och FJ var det idylliska Arild och Skäldervikens utmärkta seglingsvatten. Arrangörerna, Segelsällskapet Sjöhästen, genomförde därmed sitt andra mästerskapsevenemang inom 12 månader, något ganska unikt och gjorde det dessutom på ett ytterst förtjänstfullt sätt.”

De följande åren arrangerade klubben tävlingar ibland annat båtklassen ”Fireball”, där Sjöhästen hade flera framgångsrika medlemmar. 1968 vann Bo Agardh och Rolf Nilsson SM i denna klass med bröderna Sten och Calle Warfvinge på andra plats och Stefan och Erland Holmström på tredje plats.

1969 ordnade Sjöhästen återigen SM för 5-0-5 och kvalificeringsseglingar till Europamästerskapen i Fireball. 1970 SM och uttagningsseglingar till VM i 5-0-5. Båtnamnen hade nu blivit mer djärva som till exempel Rolf och Bolles 5-0-5 Plaine Morte. Klubben hade nu fått en egen följebåt TRÄSKRÅTTAN bekostad av en Arildsfamilj. En mycket populär seglarskola hade startat, där klubbens äldre medlemmar fungerade som instruktörer.

Det stora intresset för segling medförde att de flesta ungdomar var engagerade. Det dröjde dock ett tag innan Lennart Nilsson från Arildsgården blev medlem. Vid denna tid skötte Lennnart Viktors kiosk i Arild. När jag föreslog att han skulle bli medlem svarade han något ointresserat om jag kunde ge honom en enda anledning. Det kunde jag tydligen. Lennart blev så småningom en framgångsrik seglare och var bland annat gast på 12:an Sverige som var den första svenska utmanaren i Americas Cup.

1970 firades Sjöhästens tioårsjubileum med fest på Hotell Arild. Under 1970-talet fortsatte aktiviteterna och flera stora tävlingar gick av stapeln i Arild med Sjöhästen som arrangör. Höjdpunkten var Europamästerskapen i Fireball 1971 där de mest exotiska ekipagen kom från Australien. Seglarskolan pågick under många år och de flesta nu vuxna i olika åldrar har säkert minnen från denna uppskattade verksamhet.