Arilds Kallbadhusförening

Kallbad – hetare än någonsin

År 1925 bildades Arilds Kallbadhusförening. En lista hade skickats runt och 192 arildsbor hade tecknat tiokronorsandelar. Byggmästare Friden Svensson fick nu i uppdrag att rita och uppföra ett badhus. Vid Svensnäsets badplats kan du än idag se dess grundplatta av betong och sten.

Utmed badhusets båda långsidor fanns ett antal dörrar in till hytter – på västra sidan för damerna, som skulle bada vid Svensmalen och i Mor Cillas hål och för herrarna på östra sidan. På det konstituerande mötet i Arilds Småskola (nuvarande Posthuset) under ledning av Hotell Mor Cillas källarmästare David Bengtsson beslöt de närvarande även om badtider och avgifter.

För avgiften fick den badande disponera sin hytt i tre kvart. Enskilda bad skulle kosta 30 öre, en veckas bad 2 kronor och så vidare. Dessa priser kom dock snart att sänkas – enskilda bad till 10 öre. Den första tiden köpte man biljetterna hos Webers. Ordförande blev först Hyllén, sedan följd av i tur och ordning Weber, Bengt Persson och Henry Svensson.

Från 1946 övertog Webers källarmästare Dahlström ordförandeskapet samtidigt som han arrenderade badhuset. Han hade även en minigolfbana bortom badplatsen. Badbiljetter såldes då från en kiosk i badhuset, bland andra av Ester Pettersson (nr 50). Som liten flicka arbetade också Ragnhild i denna kiosk. Minns hon?

”…Jodå, nog minns jag! Det var ju mitt livs första anställning och jag var bara 11 år. Det gick till som så att mor hade hört på byn att ”i år blir det nog inget med badhuskiosken för det finns ingen som vill va där”. Jag nappade direkt och sa att jag ville. Eftersom jag aldrig i mitt hem mötts av repliken ”det där klarar du inte av” tog jag med mors hjälp kontakt med Lennart Dahlström på Webers.

Han höll på med att baka spettkaka över öppet eld då vi kom, det minns jag speciellt och jag var väldans imponerad över konstverket (för det var ett konst- och hantverk på den tiden). Vi pratade lite kring kiosken och så fick jag veta att jag skulle få 50:- i månaden. Ett stort belopp på den tiden och i den åldern. Härmed var ”anställningsintervjun” avklarad.

Så fort sommarlovet börjat, började också mitt arbete. Kiosken fanns i södra delen av badhuset, stor ungefär som två badhytter. Två fönster utgjorde kioskluckan. Jag skulle då lämna ut nycklar till dem som ville hyra badhytt och så fanns det en del godis till försäljning. Varje morgon fick jag gå upp till Webers och hämta korgen med godis samt lämna på kvällen. Låset var bara ett vanligt hänglås så det var väl därför som godiset bevarades på Webers under natten.

Eftersom vi ändå tillbringade större delen av dagen vid olika badplatser var jobbet inte så ansträngande. Det var tillåtet för mej att gå ner och bada när det inte var så tätt med kunder, kanske var de snälla och passade på att handla mellan mina badpauser.

I min barndoms somrar var det alltid sol och badväder. Kanske är det bara de dagarna man minns senare i livet? Och badade det gjorde vi och var i vattnet ända tills man var blå om läpparna och frös så hela kroppen skakade. Att bara kliva i, ta ett dopp och några simtag kallade vi föraktfullt för ”kärringdopp”. Så förflöt mina dagar denna första anställning. Dagarna blev aldrig långa eftersom alla kompisar kom och hälsade på. Vi diskuterade ”tanternas” baddräkter och fnissade – det har flickor gjort i alla tider och gör så än.

Badhuset är idag ett minne blott och för oss som växt upp med det som ett naturligt inslag i Arilds-bilden utgör cementplattan ett stort tomt hål i naturen. Tänk om här kunde bli något!!! Diverse förslag finns nog redan men tillåt mej komma med ytterligare ett: En utomhusdansbana!

Tänk – en lövad dansbana en sommarkväll, dragspelsmusik kompad av havets brus, det vore väl nåt? Säkert skulle man kunna sälja dansbiljetter, precis som förr på utedansbanorna, för att bekosta musiken. Till höger om stigen ner till sjön finns ett litet cementerat område. Här skulle man kunna sälja grillkorv och drickor till exempel. Kanske skulle Arild kunna leva upp på ett nytt och lite annorlunda sätt.”

I början av 1950-talet upprustades badhuset gratis av Dahlström och målarmästare Botvid Göransson (Bengts far), och år 1953 iordningställdes badplatsen genom medel från Arilds Vänner. Men inom Badhusföreningen började intresset att svalna. Genom beslut 1954 och 1955 upplöstes föreningen.