Föreningen Arilds Vänner

”Arild är hotadt, dess underbara charme är på väg att gå förlorad”

När Arilds byalag bildades för snart 50 år sedan, upplöstes, som tidigare nämnts, Föreningen Arilds Vänner. Denna förening tillkom i början av 1900-talet. I en artikel med titeln ”Arilds Vänner. Något om bygdevård på skånsk jord” i Sydsvenska Dagbladet år 1915 gav Paul Rosenius uppe på Backagården bakgrunden till dess bildande. Den var tydligen ganska lösligt organiserad vid denna tidpunkt ”… ännu ett fåtal blott, ännu utan organisation. Men med ett stort och vackert syfte vilket han sedan utvecklade. Det gällde att söka bevara Arildsidyllen, som nu alltmer hotades av den expanderande och förfulande bebyggelsen. ”När vännerna av Arild nu slå sig samman måste Arild vara hotadt. Man är på väg att förlora hvad hvar och en trodde sig äga för alltid”, ”Arild är hotadt, dess underbara charme är på väg att gå förlorad”.

Det öde som redan drabbat Mölle i massturismens spår skulle nu även kunna drabba Arild. Det var ”nödvändigt att vissa områden … lämnades obebyggda eller …att de bebyggdes med varsamhet och finkänslighet”. Så gav han exempel på olika hot mot denna idyll. Flundrarp 4 – Klockaregården – i Arilds övre västra del hade den dåvarande ägaren sålt och därefter hade gården rivits. På dess marker hade Turisthotellet (Ljunggården) och en hel klunga ”till dels mycket smaklösa villor” byggts.

Han beklagade att ”Petter Påls” på Arildsläge nr 21 rivits men gladde sig åt den vackra och finkänsliga renovering som Stugan på nr 28 genomgått. Rosenius vände sig också mot allt ”krimskrams på verandor och balkonger” – det som många nu på 2000-talet finner så pittoreskt. Men medlemmarna i Arilds vänner beklagade sig inte bara över utvecklingen. De ville också aktivt arbeta för miljön och trivseln i Arild och dess omgivningar. Därför lät de bland annat röja gångstigar och sätta upp vägvisare för vandraren. Det finns en karta med förslag på rundturer för vandraren bevarad från denna tid.

De mest frekventerade badplatserna fick genom Arilds Vänner och hotellen trappor, gångvägar och räcken för de badandes bekvämlighet. En lina att hålla sig i fick exempelvis den som ville bada i det kända Mor Cillas Hål vid Svensmalen. Arilds Vänner lät också sätta upp vilobänkar i Strandhagen, på Nabben och på Porras Backe. Det var på initiativ av Arilds Vänner som Strandhagen år 1958 fridlystes av länsstyrelsen.

På 1940-talet anlades den stenomgärdade lilla vattendamm, som gör passagen mindre blöt för vandraren vid Killalien bortom Strandhagen utmed Hagagårdens åker. Det var Hans Bengtsson och hans far Allan, som utförde det arbetet. Denna ”källa”, ibland helt felaktigt kallad S:t Arilds källa, har också kallats ”Herman Österlunds bassäng”, efter den i föreningen aktive konstnären. Förr fanns här också bänkar att sitta och svärma på.

Det var främst de sommarboende, som var aktiva i Arilds Vänner, vilket efterhand kom att kännas som otillfredsställande. När byalaget så skulle bildas ledde detta vid 1970-talets början till diskussion om föreningens upplösning. Till sist beslöt ett talrikt besökt föreningmöte att låta Arilds Vänner gå i graven. Föreningskassan överlämnades samtidigt till byalaget. En av medlemmarna, Nils Ståhle, uttalade som avslutning ”föreningsmedlemmarnas tack till föreningens … sista styrelse och betonade … intressegemenskapen hos alla dem som bebor eller gästar Arild”. När det gällde Arild finge ingen kategoriklyvning förekomma menade han.

Enligt protokollet väckte denna åsikt livlig anklang hos de närvarande varpå mötesdeltagarna övergick till ett allmänt samkväm kring en smörgås och ett glas vin på Rusthållargården. Dess siste ordförande var Tord Levander, som säkert liksom andra medlemmar från den tiden kan berätta mer för den intresserade. Så gick stafettpinnen över till Arilds Byalag och nya krafter.